Yvonne: Men vem ser vi här? Sitter ni här och fikar?
Lisa: Åh, men hallå du! Ja, en liten påfyllning efter jobbet bara...
Y: Så mysigt! Jag skulle inte kunna slå mig ner en stund? Mitt sällskap är lika sent som vanligt...
L: Såklart du kan. Detta är min bästa vän och före detta danspartner Emma! Emma, detta är min dansinstruktör Yvonne...
Y: Åh, men dig känner jag ju igen. Du sökte väl också till in till oss på balettakademin i början av terminen? Gick inte ni på samma audition?
Emma: Jo, precis. Jag kom tyvärr inte in bara så vi två kan ju inte dansa tillsammans längre.
L: Alltså så jäkla synd! Vi hade stora planer på att dansa ihop i Paris genom balettakademin och sådant...
Y: Men va? Jag satt ju i bedömningen på er audition. Jag har absolut för mig att ni båda blev erbjudna en plats?
L: Ja, jag förstår då inte vad som saknades hos dig, Emma. Du dansar ju som en gud. Du har alltid varit steget för mig och alla andra.
E: Men nej... Jag passa inte in där, jag hade bara inte vad som krävs. Jag har helt och håller kommit över det!
Y: Men vänta, jag är nästan helt säker på att.. Ehm...
L: Vadå?
E: Jag funderar på att ta en kaffe till! Ni ska inte ha något??
Y: Jo, men... Ditt svarsbrev! Du tackade nej till platsen, eller hur?
E: Va? Nej!
Y: Jo, men jag känner så väl igen dig. Det gjorde du väl?
L: Haha. Vad är det här? Emma? Ni skojar...
E: Nejnej, jag kom inte in. Jag var inte tillräckligt bra. Jag kom inte in!
Y: Konstigt. Jag har verkligen för mig att svarsbrevet var från dig. Vi blev liksom chockade när en otrolig talang som du inte ville ha platsen för att ditt intresse var för litet och för att det inte var din dröm. Men på uttagningen dansade du som om du var skapt för dans och inget annat.
L: Är det här ett skämt?
E: Va? Nej, eller jo! Nej, alltså det stämmer inte. Med all respekt, du måste blandat ihop mig med någon annan. Jag kom inte in. Jag... jag hämtar en kopp kaffe till.
L: Okej, det där var skumt. Emma och jag har drömt om detta sen vi var små. Hållit ihop i samma dansklasser och sparat mängder med pengar för att ha råd med klasserna hos er på dansskolan. Hon skulle aldrig tacka nej bara sådär.. inte Emma. Du måste misstagit dig och blandat ihop namnen.
Y: Nja, chanser finns väl men jag känner mig övertygad. Vi pratade om det när vi fick hennes svar, just för att hon hade precis vad vi vill ha om inte ännu mer. Det är ovanlig att så duktiga dansare tackar nej till en plats hos oss.
L: Men varför? Jag förstår ingenting!
E: Hallå igen. Gott kaffe, ska ni inte ha lite mer?
Y: Emma, du heter inte Berggren i efternamn?
L: Emma Louise Berggren heter hon. Emma, säg att detta inte är sant...
E: Lisa, snälla. Du förstår inte. Alltså, jag... Åh, shit!
L: Så det stämmer!? Du fejkade att vara lika ledsen som jag när du sa att du inte kommit in! Du skiter i allt vi har jobbat för i så många år och förstör medvetet för mig utan att säga ett skit! Fy fan för dig. Jag kan inte fatta det!
E: Lisa, jag ville verkligen inte att det skulle bli såhär.
L: Jaså? Det lät så på vad som stod i brevet, eller hur?
E: Men det som stod där är inte sant! Det förstår du väl? Så mycket som jag alltid kämpat.
L: Vadå inte sant? Nu blir det för mycket... Vad sjutton handlar det om, då?
Y: Emma, vad var problemet?
E: Ja, alltså. Jag... Måste vi tar detta här och nu?
L: JA! Kan du inte bara säga vad som pågår?! Jag tycker du har ljugit tillräckligt för mig nu.
E: Du kommer döda mig.
L: Ja, om du inte säger sanningen. Ut med det! …Emma?
E: Pengarna. Jag har inte pengarna.
L: VA?! Och vad är alla pengar du jobbade ihop och sparade i flera år precis som jag?
E: Du kommer verkligen döda mig.
L: Jag garanterar ingenting... Säg nu!
E: Spel. Jag har försökt. Jag har verkligen försökt men jag vet inte vad som driver mig. Lyckorus typ... när jag har en tur-dag och maskinerna klirrar till av pengarna. Men jag förlorar ju mycket mer än jag vinner och tillslut... Nej jag vet inte vad som hände. Jag vet att det är fel, hata mig inte!
L: Men herregud! Du är spelberoende! Varför har du inte sagt något, jag hade kunnat hjälpa dig!
E: Jag skäms ju, förstår du väl. Jag har inte vågat berätta för någon.
L: Emma... Jag vet inte vad jag ska säga. Är alla pengarna borta? Är det därför jag går ensam på balettakademin nu? För att du slarvade bort pengarna?!
E: Jag vet att det är fel! Förlåt, förlåt! Jag skäms, det gör jag verkligen. Varför tror du att jag har ljugit om det?!
L: Jag önskar bara att du hade varit ärlig.
Y: Jag är ledsen, jag förstår att du inte vill att jag skulle höra detta. Jag lägger mig absolut inte i ditt privatliv men om det handlar om pengar vill jag att du ska veta att det finns möjlighet till stipendium. Speciellt för en talangfull dansös som du.
E: Va? Alltså... oh shit. Yvonne, du ska veta att min dröm är inte att vinna på spel, min dröm är dansen men jag föll för skiten! Och jag skäms verkligen.
Y: Gör inte det, jag ska inte lägga mig i någonting. Ta mitt nummer så ska jag lämna er två ifred nu. Detta löser vi så att du kommer kunna hoppa in snarast, innan det är för sent. Om det är det du verkligen vill.
E: Åh... Hur ska jag kunna tacka dig?!
Y: Genom att bli min elev. Ring mig imorgon! Sköt om er tjejer, så ses vi snart.
L: Tack, Yvonne! Vi ses!
E: Tack...
L: Okej. Nu vet jag inte om jag vill skatta eller gråta...
E: Båda skulle få folk att glo på oss...
L: Skoja inte. Du behöver seriös hjälp! Förneka inte det, Emma.
E: Nej, men det är inte så lätt som det låter. Hjälper du mig? Jag fixar inte det själv.
L: Såklart jag gör. Nu ska vi göra det här! Vi ska dansa oss till drömmen, resten löser sig!
E: Vad hade jag gjort utan dig?
L: Det spelar ingen roll för du lär inte bli av med mig ändå. Fan, nu känner jag att min Emma är på spåret igen!
E: OM hon är!
