Att själv skapa en bild i huvudet av en text är enligt mig tjusningen med att läsa. Jag läser och tolkar, beskrivs utsidan så målar jag själv upp insidan. Precis som liknelsen med isberget, jag ser endast toppen men förstår vad som finns under ytan. Om författaren hade beskrivit allt i texten hade den varit mindre intressant att läsa, ju mer allt står svart på vitt desto gråare blir gestaltningen i min mening. När det finns mycket att tolka mellan raderna är det dessutom intressant att sedan kunna diskutera texter och se hur folk målat sina egna uppfattningar.
Jag tar ofta för givet att min bild är den rätta för att den känns så korrekt. Oftast tänker jag inte på att min tolkning bara är vad just jag tolkar. Min bild och min känsla av en text behöver inte stämma överens med andras som läser samma text, men för mig kommer de naturligt.
Exemplet i boken, utdraget ur Janne, min vän framför tydligt hur detta fungerar. Man läser om hur pojkarna plötsligt blir väldigt upptagna av något de annars aldrig bryr dig om, de vrider och vänder på sig och man känner direkt igen situationen. Man känner igen beteendet och kopplar det automatisk till en känsla. Jag känner en känsla av obehag och nervositet när jag läser texten. Jag ser mig själv stå där och vet att jag själv hade varit kallsvettig och skamsen i deras skor.
Mellan raderna är det antagligen precis vad författaren vill få fram, han vill att man själv ska förstå känslan utan att han behöver skriva ut exakt hur pojkarna känner sig. Jag tycker att han lyckas, annars hade jag aldrig fått känslorna jag skrev ovan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar